Lena & Emma

…bloggar om sitt exjobbande i Orissa, Indien

Glasblobb 30 mars, 2011

Filed under: Uncategorized — Lena @ 19:16

Så har det faktiskt blivit ett avslut på vårt examensarbete, Emma och jag presenterade arbetet i Karlskrona idag och här på bilden håller vi stolt upp den lilla glasblobb som alla examinerade fysplanare ser fram emot när man tagit EXAMEN!!!!

Nu bär det ut i vida världen, jobb och annat väntar och det ska bli riktigt kul att komma igång och starta nya projekt!

Men först semester och den spenderar jag på Jamaica och sedan i New York!

Tack alla som troget har följt oss här, det har varit så roligt att läsa inlägg och att ni har följt vår resa!

Vi hörs och ses!

 

Inlämnat! 8 mars, 2011

Filed under: Hemma igen — Lena @ 12:12

Hej allihopa!

Har inte blivit så många inlägg om vårt examensarbete sedan vi kom tillbaka till Sverige men nu vill jag i varje fall meddela att arbetet är inlämnat i väntan på redovisning och bedömning. Vi kommer att redovisa vårt arbete i Karlskrona den 30 mars kl 15.00 så om någon känner sig intresserad av att komma och lyssna är ni varmt välkomna!

Nästa steg för oss båda blir att hitta ett jobb och jakten efter detta har redan pågått ett tag så förhoppningsvis ska vi båda ha ett jobb att gå till inom några månader!

Ha det bra så länge så hoppas jag vi ses i Karlskrona!

Kramar

 

svårt att hjälpa 27 februari, 2011

Filed under: Uncategorized — Emma J @ 23:30

Tänk, nu sitter jag hemma i ett småkyligt Trollhättan. Arbetet är snart klart och det är bara den sista lilla biten eget arbete kvar innan vi imorgon ska träffas i Lysekil för att skriva ett Abstract och maila in vår fina arbete. Men att det ska gå så trögt att knyta ihop säcken. Och så många tankar som poppar upp i huvudet när det är dags att sammanfatta och dra slutsatser om vad det var vi egentligen lärde oss. Jag tror det viktigaste jag lärde mig var att det är svårt att hjälpa. Med detta sagt menar jag inte på något sätt att det är omöjligt eller att man inte ska försöka. Men man ska veta att det är svårt. SPARC har arbetat i 25 år med sluminvånare och deras problem, Mahila Milan har arbetat länge också. De har byggt upp ett förtroende och en organisation som nu fungerar väl men som har kostat många timmar under många år. Det känns som det enda vettiga sättet att få reda på vad som verkligen hjälper de man ger sig ut för att hjälpa. Men saker är så komplexa och mångbottnade. Hur hanterar man egentligen bistånd i ett land där mat till hungrande stjäls av korrupta tjänstemän och säljs med god förtjänst på marknaden. Är det då att hjälpa? Några hungrande familjer får säkert tillgång till maten, men samtidigt ‘hjälper man till’ med att upprätthålla ett system som i längden kanske bibehåller folk i fattigdom.

Det är intressant hur ‘stora problem’ genom historien fått ‘stora lösningar’, och hur de stora problemen har formulerats. Dåliga bostadsområden revs och nya byggdes snabbt effektivt och billigt, och rättvist: alla skulle få lika i detta jätteprojekt. Slum är ju ett ‘stort problem’, eller? Är det egentligen inte en kombination av otaliga mindre problem? Folk i slummen är hungriga, törstiga, sjuka, utan hus, utan trygghet, utan inkomst och i vissa fall utan fastställd identitet, men att slummen i sig är problemet…? Nä. Detta tar förespråkarna för self-help fasta på. Det gäller att sluminvånarna själva får vara med och forma hur ‘hjälpen’ ska se ut och utföras. När jag läste utvecklingsstudier på GU pratades det om ‘storskalig småskalighet’. Jag gillade det då, och jag tror jag gillar det ännu mer nu. Det är svårt att hjälpa. Man kan göra lite och försöka se sin del som en bit i ett stort pussel. Sen kan man också försöka sprida kunskapen om hur denna lilla bit kunde hjälpa några. Sen kan man hoppas den kan hjälpa några till. Och så runt igen. Ett varv till.

 

God Jul & Gott Nytt År! 19 december, 2010

Filed under: Hemma igen — Lena @ 16:17

Nu har Emma haft lite julkalender med er vid två tillfällen och nu börjar det ju närma sig julafton med stormsteg. Jag har tagit mig till sydligare delen av Sverige, närmre bestämt Skåne där julen ska firas. Därför vill jag nu önska er alla en

Riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Så ses vi igen nästa år då det är nya tag och exjobb för hela slanten som gäller! Förhoppningsvis kan vi också få hittat ett jobb nästa år när vi är klara med vår utbildning :-)

Kramar från Lena och Emma

Solnedgång över havet i ett vintrigt Lysekil!

 

mumbai nights 10 december, 2010

Filed under: Uncategorized — Emma J @ 16:29

Så idag är det första fredagen tillbaka på hemmaplan och också dags för min första sociala tillställning Det är tid att lämna igloon i Trollhättan för värmande glögg i fina Götet Och vad finns det för bättre sätt att ladda upp för detta än att minna sig tillbaka till förra helgen som råkade utspela sig i Mumbai.

På första bilden befinner vi oss på en bar ute i Mumbais förorter tillsammans med Lina och Oskar som med sin erfarenhet fick guida oss runt i den varma natten. Näst ser vi dj BT som tydligen är jättekänd och jättebra (det var han) på Blue Frog, en mingelbild från Blue Frog och en bild på de svenska tjejerna, dj BT (halvt dold bakom Linas svall…) och en diamanthandlare från Indiens fjärde största urbana agglomeration (som jag glömt namnet på).

Längst till höger har fredagen övergått i lördag och tillsammans med tre australiensare (Paul och James på bild, Tom utanför) och en meter öl så spenderades även denna kväll på ett glatt och muntert vis.

 

röda fötter 9 december, 2010

Filed under: Uncategorized — Emma J @ 19:52

Här kommer första delen av adventskalendern ‘Indiska återblickar’. Den handlar om hur Lena och Emma fick sina fossingar färgade röda och utspelar sig på ett trångt kontor i BBSR. Dagen är den tjugosjätte november 2010.

Storyn går som följer: Fredagen var vår sista dag i BBSR och det var dags att redovisa vad vi gjort i sex veckor för alla inblandade. Kvinnor från Mahila Milan var där, OSDF var där, kontorspersonal var där samt några till. Det gick sådär. Kvinnorna var inte direkt stormförtjusta över de fyravåningshus vi ritat och det drog ut på tiden när det skulle översättas fram och tillbaka. Men till slut var alla glada och vi överlämnade en bok om Sverige, en 20-kronorssedel med Selma samt kort från vår tid i Bubba. I retur blev vi avtackade med blommor, ett silverhjul som representerar soltemplet i Konark och Orissa, med fotlänkar (från Shibanis dotter Sai) samt röda fötter.

Röda fötter är ett spännande fenomen där utsidan färgas röd av en hennabaserad färg. Detta är ett måste om man ska besöka svärfaderns hus eller helt enkelt vill vara lite extra fin. Att få detta som en sista avskedsgåva var otroligt rörande och det kändes så väldigt omtänksamt. Färgen finns till liten del fortfarande kvar och förhoppningsvis dröjer det länge än innan minnena bleknar.

Till sist var det såklart gruppfotosession på verandan innan vi åkte moppe hem till huset för att kasta i oss lunch och ila till flygplatsen.

 

Hemma igen 8 december, 2010

Filed under: Uncategorized — Emma J @ 12:41

Efter nio intensiva veckor landade vi så på Landvetter igår. Resan hem hade gått bra och redan i Bryssel överrumplades vi av julkänslor när vi såg ‘snön’ ligga bredvid landningsbanan. de sista dagarna i mumbai var verkligen roliga och gav en helt ny bild av livet i Indien. Åkte därifrån lite mer förvirrad och osäker på nästa steg, men det är så det ska vara antar jag. Om det varit lätt hade det ju inte funnits något att jobba med. Gårdagen spenderades med att dricka en kopp kaffe och äta lussebulle med pappa, packa upp väskan och lägga saker i tvättkorgen, sen gick jag och la mig och sov några timmar innan middagen. Efter maten la jag mig i soffan och sov lite till framför Barca som kanske vann. Sen gick jag upp och la mig och vaknade 6.30 (11.00 i Mumbai-tid) och kände mig rastlös. Att sammanfatta månaderna känns lite lätt oöverstigligt just nu, men små guldkorn ska jag försöka publicera här på bloggen (som någon sorts liten adventskalender med en del tomma luckor…). För bloggen och arbetet är inte slut bara för att resan råkar vara det. Så många intryck som behöver både tid och plats och ett nytt sammanhang för att kunna smältas, och det är härligt att veta att vi har chansen att jobba mer på våra förslag och att det inte slutar här.

Nu är det dags att anpassa sig till snö, kyla och tystnad. Det var nog tystnaden som slog mig mest, och den kommer bli klurig att vänja sig med.

På återhörande!

 

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.