Lena & Emma

…bloggar om sitt exjobbande i Orissa, Indien

Recap 15 oktober, 2010

Filed under: Uncategorized — Emma J @ 19:13

Hej! Nu sitter vi i Puri och vi har precis atit mat pa lyxhotell och druckit en ol. Jag har aven ridit kamel pa stranden och gillar overlag det mesta har pa semesterorten. Det blev inte så mycket bloggande i början, då vi inte hade tillgång till internet, men det betyder inte at ni ska behöva fundera på hur jag tänkte och kände då. Så här kommer valda bitar ur min alldeles personliga dagbok:

Första gången i Mumbai – 2010-10-07

Det är spännande! Äntligen på plats i en av världens största städer, en stad som verkligen aldrig sover. Utanför hotellrummet brummar och tutar några av de miljontals bilar som varje dag drängs på Mumbais gator. Jag är glad att jag är här, och att jag är i ett stycke. Flygresan var okej, men jag gillar det ju egentligen inte alls. Det var en del turbulens på vägen till London och piloten gick plötsligt ner några tusen fot. Innan det plingade i högtalarna och han berättade att dykningen varit helt medveten var jag full av adrenalin. Sen blev det inte bättre på resan London – Mumbai. En del turbulens där med men det dövade jag med en härlig Bollywoodrulle. Värre var det när jag sent omsider skulle sova och upptäcker att jag har arbetat upp en rätt bra turbulens inom mig också. Tankarna flög åt alla håll och pulsen ville inte alls att jag skulle sova. Somnar dock efter att ha lyssnat på lite favoritmusik, inte så lugnande men något jag känner igen och känner mig trygg med, bara för att vakna att ett utrop där de behöver en doktor… tycker att de borde ropa ut igen när se funnit en doktor, samt när de funnit en och hur det hela avlöpt. Men ingen sånt och jag fick somna om ändå. Vaknar nästa gång av att Lena knuffar mig i sidan, usch vad jag fann henne otrevlig just då, det var dags för frukost. Efter frukost somnade vi båda om och missade helt när flygpersonalen delade ut immigrationslapparna som vi upptäckte var nödvändiga när vi stod i kassan för passkontroll.

Jag funderade också lite på det jag ville skriva om innan jag åkte, men aldrig hann, om hur det är att resa nu jämfört med hur det var att resa 2005. Fem år sedan. Så länge sen är det jag senast var borta på det här sättet (med en ryggsäck, längre än en vecka, i ett u-land). Nu reser jag med dator, telefon, stor dyr ny fin kamera och Lena. Hon har inte varit med förut (hon har varit dock så klart varit med förr), och förutom en och annan bakisdag och avsliten hälsena har vår relation till stor del fortlöpt utan dramatik eller svårlösta situationer. Vi skrev ett arbete ihop i tvåan, det gick bra, och jag tror att det kommer gå bra denna gången också. Att resa med kapitalvaror och en enorm necessär är också en ny erfarenhet. Jag minns hur vi inför första resan genom Sydamerika var övertygade om att vi skulle bli av rånade eller bestulna på precis allt vi ägde och hade, så vi tänkte: vi tar inte med oss något vi tycker om eller på annat sätt inte skulle klara av att bli av med. Resultatet blev att vi gick runt och såg ut som modeoffrade lodisar utan smak eller färgseende, samt att vi var de enda på 2000-talet som lyssnade på freestyle (inte bandet (det var några fler) utan musikmaskinen). Jag är också fem år äldre och det märks också på sina sätt. Jag vet mer, har sett mer och allt är inte lika häftigt och spännande och nytt som det var då. På vissa sätt saknar jag verkligen ivern och energin och känslan av att allt kommer att hända, bara jag gör det det eller det, som fanns inom mig då. Nu är saker inte längre lika engagerande eller uppseendeväckande eller fantastiska. Det är klart att det gör det mycket lättare att resa, jag har lärt mig att saker löser sig och att ad hoc-teorin (mer om den en annan gång) gör livet lite enklare. Men till vilket pris? Jag tror det är saker och människor jag kommer missa med denna lite mer tillbakalutade livsåskådning, men jag hoppas också att det ger mig chansen att träffa andra människor och lära mig mer och att jag kanske får det lite lättare att fokusera på det jag är här för att göra. Det är också nytt: jag är faktiskt här för att göra något, för att leverera. Inget mer av att bara flänga planlöst omkring i främmande land där varje sista kväll på en plats krävde sitt speciella avsked. This is business. Kvinnan som ställde frågor om mina resevanor på flygplatsen och ville sätta mig i 20-25-lådan (jag rättade henne vänligt men bestämt och hamnade med alla i min ålder och upp till 34-lådan) fick svaret att jag nu faktiskt skulle ut på tjänsteresa. För så är det. Jag får ju till och med mer eller mindre betalt för att vara här.

Vi kom hit igår, men vi har redan varit i slumområden och besökt trottoarboende. Det är massor med folk, bostäder av bambu och plast samt trafik rakt in på knuten. Mahila Milans arbete (mer om det en annan gång) med dessa pavement dwellers är verkligen både imponerande och inspirerande och det verkar verkligen ha gjort skillnad för de som lever och verkar på trottoarerna. Att få arbeta med dessa personer känns som en fantastisk möjlighet att lära sig en himla massa om både planering men också om människor och våra behov. Jag har inte brutit ihop och gråtit även om vi sett en del skit också. Det är smutsigt och trångt och jag tror inte jag har insett än att det faktiskt är så många människor som delar på ett så litet hus. Enligt guideboken är befolkningstätheten 29 000 inv / kvadratkilometer. Vad har Sverige? 29 inv på samma yta? I Rinkeby var tätheten i paritet med den på Kungsholmen i centrala Stockholm, tror det låg runt 118 inv per kvadratkilometer. Och det kallar vi tätt. Det är blandstad, allt finns överallt hela tiden: barn, getter, affärer, tillverkning, återvinning, tillverkning av maskiner och delar för tillverkning och återvinning. Det är full kommers och hård företagsamhet. En kvinna och hennes barn tjänar en rupie (17 öre) på att förädla 10 lådor barnarmband som säljs på marknader och stånd, men samtidigt, som Sharmila uttryckte det, är det bättre än att inte göra nåt.

Tillbaka i civilisationen – 2010-10-09

Tänk vad som händer på bara några dagar. Redan nu är det svårt att minnas vad vi gjorde var och när men vi har lite koll. Igår var vi runt med Sharmila först på ett transit camp där de boende hamnade i väntan på att få en riktig lägenhet, då de tidigare bodde utmed järnvägsrälsen som nu skulle breddas och göra dem hemlösa. Sen åkte vi och kollade på ett boende byggt av SPARC som kvinnorna i Mahila Milan själva hade fått utforma tillsammans med en arkitekt. Därav hade lägenheterna utformning med (sov-)loft och gemensam toalett i ena änden av huset. Idag berättade Keya att toaletter ses som smutsiga och att man därför gärna har dem så långt från köket som möjligt. Efter SPARC-huset åkte vi och tittade på ett hus som Järnvägsmyndigheten byggt och där familjer från tidigare besökta transit camp:et hade flyttat in. Allt verkade välordnat, men husen ser ut som att vara byggda för 60 år sedan i samma stil som våra miljonprogramsområden. De är inte omhändertagna och man tar heller inte ut någon hyra för att hålla byggnaderna i gott skick, utan man betalar endast ”räkningar” såsom för el och vatten. Det är ett lite lustigt system att de får en lägenhet helt gratis, i och för sig efter att ha väntat i flera flera år, och att de inte heller betalar någon avgift för att ta hand om huset. Det fungerar ju tillsvidare men jag undrar vad som kommer hända om 30 år när husen verkligen behöver moderniseras och rustas upp. Kommer man då stå inför problem i samma storleksordning som idag? Mahila Milan arbetar dock lite annorlunda mot andra projekt som ska ge boende i en slum eller på en trottoar ett boende. De börjar med sparandet för att på så sätt bygga gemenskap i området eller hos en grupp. De sparande lär sig också att ta ansvar och sedan kan man gå vidare till lånedelen samt till att visa för myndigheterna att man faktiskt har någonting att komma med. När det gäller dessa resettlement schemes arbetar de också, medan familjerna bor i transit camp eller i sin informella bostad, med att bygga en förståelse och ett sparande som är till hjälp när de flyttar in i de nya husen så att de kan betala el, vatten och avgifter för till exempel hissvakten. De boende betalar alltså avgifter för en hel del löpande kostnader, men inte i någon form av sparande för huset självt. Efter dessa besök i husen fick vi också känna på de hinduiska festligheterna när de nu ska fira Dandiyta (typ) i nio dagar. Det började igår med att gudinnan transporterades i procession till festplatsen, vilket skedde runt om i hela landet, ackompanjerat av smällare och trummor. Vi gick till en gudinneplats och fick hälsa på gudinnan, få en prick i pannan och äta sheeva för att bidka kanske. Sheeva tror jag det heter, det är en söt vetegröt som också var med på brickan när vi åt thali med Sharmila tidigare under dagen. Sen bar det av till ännu ett toalettkvarter, som låg på en soptipp eller före detta soptipp. Marken är verkligen skapad ur vattnet med hjälp av sopor. Mannen vi mötte var jättegullig, och han var hur gästvänlig dom helst och vi fick blommor i en liten välkomstceremoni, fick skriva i gästboken och vara med på kort. Sen när vi skulle åka därifrån uppvaktades vi som rockstjärnor av barnen som nyss hade slutat skolan.

Idag har vi mest hängt på kontoret med Keya och fått kolla internet osv. När vi skulle in på ett internetcafé igår utmed Colaba Market visade det sig att man tydligen behövde foto-id för att surfa. Och det hade vi inte med oss. Men vi fick se Leopold’s känt från Shantaram och shoppade lite turistgrejer till förmodade överpriser. Att turista i Mumbai – 2010-10-10 Idag hade vi en riktig turistdag i ett tryckande Mumbai. Men vi var sega och ville nyttja faciliteterna på hotellet väl, så vi smet upp lagom till frukost och åt en idli, drack chai utan varken kaffe eller te samt smakade på en kryddig omelett. Sen var det åter till rummet. Både Lena och jag kände oss lite hängiga och vi låg och läste söndagstidningen, där matrimonial-sektionen och properties var mest intressanta, innan vi gav oss ner till Gateway of India. Det var ett stort fint monument, lite som triumfbågen. Men vattnet luktade skit och massa folk ville sälja saker eller på annat sätt tjäna pengar på oss så efter att ställt upp på tre olika gruppbilder begav vi oss till Café Mondegar och åt en veg-curry utan kryddor. Efter maten begav vi oss på fel väg (mitt fel) ”mot” FabIndia. Till slut kom vi dit, men det var inte så mycket att titta på denna andra gång. Vi var båda lite trötta och jag ville ha vita fina byxor och Lena ville ha byxor, men när vi inte hittade detta gick vi vidare. Trötta men nyfikna mötte vi upp Frida och Emelie från Lund på Leopold’s på Coloba Causeway och drack öl. Det var verkligen jättetrevligt att hänga med dem, ta en öl (första Kingfisher’s beer någonsin) och tjöta lite på svenska men inte med varandra. Vi pratade om ditt och datt och åt pano tikka masala, som är den röda grytan med ostbitar i, och skrattade gott åt olika historier. Fick verkligen backpacker-känsla där och då. Hursom, nu har vi i alla fall varit på Leopold’s i sann Shantaram- och backpackeranda! Jag känner att jag kan lämna Mumbai med gott samvete och vet också att Marine Drive ska få sig en påhälsning i december. Nu ska sista natten på lyxhotell Sahil avnjutas i renbäddad säng med nytvättat hår. Om det inte vore för att det känns som om något ätit på mina fotleder på Leopold’s och det inte skulle klia så vore det faktiskt riktigt riktigt bra. Imorgon åker vi till Orissa och får se lägenheten de ordnat fram. Den ska ligga på gångavstånd från kontoret och ha två rum och kök. De kanske utgår från att vi ska sitta med dem på kontoret då och det vore ju bra om det blev så. Natti!

Studiebesök i Cuttack – 2010-10-13

Nu har vi varit duktiga och glada. Båda två sov som små söta stenar under våra myggnät i natt. Stressen från att vara på ett nytt ställe (igen) var borta och det var svalt, skönt och krypfritt under prinsesshänget. Det blev dock en lite nervös väntan på bilen som skulle komma kl 7 men inte dök upp förrän 45 minuter senare… Men vi kom iväg och fick titta på en community (inte village…!) utanför Cuttack som förstördes 1999 av en cyklon och där hus byggdes upp på nytt under 2002 till 2003 med hjälp från Lions. Husen vi skulle kolla på hade vi fått ritningar på dagen innan och var lite speciella då arkitekten hade suttit ner med lokalbefolkningen och arbetat med dem en månad för att få fram planlösningen, samt att det skulle finnas gemensamma ytor som skulle kunna nyttjas gemensamt av fyra familjer. Då husen helt hade förstörts i och med cyklonen men nya byggts upp på samma ställe skulle man kunna klassa det som ett redevelopment-projekt, i skalan up-grading (in situ) – redevelopment – relocation. Resultatet var sådär. Tvåvåningshusen hade slutat efter en våning med inritade trappor genomförda. Taket blev en gemensam yta där de torkade tvätt och tuppar gick och sprätte. Toaletten kunde inte genomföras då det inte fanns tillräckligt med vatten och köket i huset vi var inne i hade hamnat både på bak- och framsidan. Det fanns ingen el och husen hade expanderat ut på marken utanför väggen med en ”veranda”. Markägostrukturen var lite konstig då de boende äger marken huset står på, men inte verandan, den ägs av staten Orissa. det är ju bra att de äger marken för huset, men varför har inte staten varit mer generös och på något sätt gett hela marken byn ligger på till byn? Det är ju så det funktionellt ser ut. I byn fanns en gemensam toalettanläggning med borrad brunn och septiktank som tömdes med lastbil. Toaletten var finansierad av Mahila Milan och hade passat utmärkt för ett biogasprojekt då det inte heller fanns el i byn Byn är en bit från stan, och jag kan tänka mig att de som kan lämnar byn. Det blir både brain- och spirit-drainage. Man existerar, men jag ska inte uttala mig om hur folket mådde, tänkte, kände och hoppades. Det vet jag inget om. Skulle jag få förändra något skulle det väl vara att starta biogasproduktion och få dit el som i sin tur leder till lampor, datorer, tv, osv.

I byn bor det 1500 personer, samt en massa getter, höns och grisar. Men det var på ett litet och väl avgränsat område. De verkade heller inte gå utanför sin mark för att jobba med jordbruk eller så, men de äldre barnen går i skolan inne i Cuttack, dit de cyklar, och det var heller inte många män i byn när vi var där så kanske att de är inne i Cuttack, eller i någon annan stad, och jobbar. Efter byn åkte vi in till centrala Cuttack och fick hälsa på på ett lokalt Mahila Milan- och UDRC-kontor. Kvinnorna där var jättevänliga och även att vi hade lite svårt med kommunikationen var det mycket trevligt.

Nu är vi i Puri, på kusten, på Z-hotel. Här betalar vi RS 700 per natt för ett stort rum med tre bäddar och egen toalett och dusch med varmvatten. Boendet i BBSR gick på ca 3 300 sek (Rs 20 000) för tiden vi ska vara där, som jämförelse. Det är ett jättefint hotell och även att jag hade mina tvivel om hur det skulle gå med studierna om vi åkte iväg så tror jag faktiskt det kommer vara lättare att läsa här där det kommer och går folk lite då och då. Vi behöver inte sitta isolerade i vår lägenhet och stirra på datorer enbart. Hela stället är ett gammalt Maharadja-palats så det är genomgående rymligt och luftigt och matsalen (terrassen) ligger precis utanför vår dörr. Imorgon ska vi kanske ut med ASFarna till deras site där de har arbetat med att mäta upp och planera för uppgradering. Det hade varit nyttigt och intressant att få se konkreta projekt som UDRC arbetar med häromkring. Annars får vi stanna hemma och läsa, tills det är dags för akupressur-massage en timme kl 16 för Rs 350. Som jag har längtat efter denna rygg-genomkörare! Imorgon!

 

7 Responses to “Recap”

  1. Johanna Says:

    Du behöver inte oroa dig över vad som hände med passageraren som behövde en doktor. Jag läste nyss en artikel om flygvärdinnor i brittiska Glamour och en av dem berättade att de ofta har en ”death cabinet” eller något liknande med sig i planet på långflygningar ut i fall att någon passagererare skulle avlida eftersom det skulle bli lite obekvämt för personen som sitter bredvid att sitta jämte en död människa i 10 timmar… Kram

  2. Kalle G Says:

    Rekord i långt blogginlägg. Bra jobbat, fortsätt med den flitiga uppdateringen så fortsätter jag att läsa. Ha det bra tjejer. /Kalle

  3. chb Says:

    Skriv inte för långa inlägg utan bilder..😛 Då orkar man ju inte läsa.. å så tror man att ni är duktiga å sitter å skriver hela tiden…😉😉
    Glöm inte bort att koppla av.. det är värt var enda sekund. Det var inget jag gjorde när jag var iväg.. men så är jag ju lite konstig också.

    Namaste!!!

  4. Katarina Says:

    Så spännande att ”höra” om era äventyr och dina funderingar Emma, kan se dig resonera med dig själv! Stor kram

  5. Anna-Greta Josefson Says:

    Vad roligt att följa er resa… Hoppas ni får mycket material till ert arbete också…
    Kram
    /Anna-Greta

  6. Sofia D Says:

    Jättespännande att få läsa om hur ni har det! Önskar er en fortsatt trevlig resa och hoppas få se fler foton!🙂
    kramar till er båda

  7. Berit Johansson Says:

    Intressant att läsa om alla upplevelser som inte lär fattas er!
    Hoppas att ni gått från klarhet till insikt om vad ni skall göra under er tid i detta annorlunda land.Här hemma har vi tänt en brasa i kaminen för första gången denna säsongen.Våra tankar är ständigt med er och vi hoppas att allt är bra och att ni får må bra!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s